På stående fot

Ibland kan man bli förvirrad. Det är i vart fall jag med
jämna mellanrum. Den här veckan har jag förskjuit
med en dag. Så igår trodde jag att det var tisdag och
idag är jag gång på gång övertygad om att det är onsdag.
Det är inte lätt det där, men det ligger i släkten. Som namn
till exempel, mer än ofta blir jag kallad något av mina
systrars namn - en dålig dag blir jag benämnd med
avlägsna släktingars namn. "Vad tror du, Gunborg?"

Ett annat exempel är i trafiken, om det är min kvinnliga
livgivare som kör så är det jag som är kartläsare.
Då kan det låta så här:

MKL: Nu ska vi vara på Vathultsvägen, vad står det på skylten?
Jag: Regeringsgatan.
MKL: Ja, det är ju nästan samma. Den tar vi.

En stund senare...

Jag: Ta vänster i Mångarebo
MKL: Nej, jag kör rakt igenom. Man kan inte alltid lita på kartan, man
          man får gå lite på ryggmärgen också.

Ytterligare en stund senare...

Läser jag på MKL:s egenskrivna karta att vi
ska "köra höger eller rakt fram i Hornbetan"

Frågan är vem som är den mest förvirrade?