Stridande hästar och blåsiga brasor
...
Några intensiva veckor väntar nu och det ska bli spännande att se vad som kommer hända.
En alldeles för lång sovmorgon
När jag fick duscha första gången på svensk mark i måndags tänkte jag att det var bäst att jag skyndade på lite ifall vattnet skulle ta slut eller om elen skulle gå. Sen insåg jag att det gör nog inte det. När jag går på stan blir jag förundrad över att bilarna stannar när jag ska gå över gatan. När jag skulle vaska kläder i tisdags tog det mig en stund innan jag fick igång tvättmaskinen, torktumlaren ska vi inte ens tala om. (Det går mycket fortare att tvätta för hand) Att dricka vatten som kommer direkt från kranen är lyx och ingenting man ska ta för givet.
Under mina månader på resande fot har jag aldrig blivit bestulen, men första dan hemma så är det nån som snor min handduk nere i tvättstugan. Dessa svenskar alltså.
Tillbaka i Sverige
Och allt är mycket konstigt. Uppdateringar om underliga företeelser som blir som krockar i mitt inre kommer senare. Jag fryser.
Kontraster i Addis
Etiopien iallafall, det ar stora kontraster mot de veckor vi spenderade i Sudan. Forsta dygnet var riktigt jobbigt, man vet inte riktigt hur man ska hantera de tvara kasten mellan olika varldar. Shopping och filmkvallar lockar mig inte. Att ga pa asfalt och sova utan myggnat kanns jatteskumt. Men jag ska inte komma och pasta att jag inte njot av den havregrynsgrot som serverades forsta morgonen i Addis. Forsta dan , alltsa igar gjorde vi inte mycket. Vara vanner visade oss runt lite grann. Pa kvallen fick vi folja med ut och traffa gatufolket, alltsa de manniskor som bor, lever och sover pa gatan. (Och har ar det som sagt kallt) Under var vandring genom Addis gator snubblade jag flera ganger over tegelstenar som lag pa trottoaren, som Martin sa: Det kunde lika garna varit ett barn. Manniskor ligger som sma paket ut med trottoarerna, invirade i jackor eller plastskynken. Vi traffade bland annat en pojke i arton ars aldern som bott pa/bredvid en sopcontainer i sju ar. Nar han var liten blev han frivilligt eller ofrivilligt medtagen till stan utav en man han inte kande. Nar de med buss hade kommit fram till Addis hade denna lille pojke blivit lamnad ensam pa busstationen - sedan dess bor han pa gatan.
Idag har vi varit med organisationen Win souls for God och sett pa nagra av deras projekt. Mestadels olika flick- och pojkhem. De flesta har antingen varit slavarbetare eller prostituerade. Nu far de, tack o lov, chans till ett nytt liv. De arbetar till exempel med att vava vackra sjalar som de saljer pa marknaderna.
Imorgon ska vi aka hem till en av vara etiopiska klasskamrater som var med pa kursen i Mbarara, vad vi ska gora vet jag inte. Pa kvallen ska vi tydligen se nagon kulturell forestallning. Kasten ar som sagt tvara.
Nu blir det inga fler inlagg fran den afrikanska kontinenten. Utan vi ses pa mandag.
Resfeber
De senaste dagarna har vi besokt ett antal olika organisationer, helgen var makta lugn da vi knappt gjorde nanting. Pa sondagen traffade jag, Martin och Oskar ett gang tyskar som bjod hem oss pa kaffe. Vi sitter och dricker cappucino i deras vardagsrum som vi finner tamligen svalt och skont. Da ser vi att den digitala termometern som sitter pa vaggen visar 30 grader Celsius. Man vanjer sig tydligen vid klimatet. Har i Kampala ar nog temperaturen cirkus 25, men jag fryser lite latt. Jag fasar for det svenska varvader jag forvantar mig mota, eller hur har ni det? Tiden drar ihop sig, pa mandag star vi ater pa svensk mark. Tiden har gatt rysligt fort. Resfebern stiger i kroppen. Jag forsoker tanka pa en massa positiva saker som vantar i Sverige - allt for att aterresan inte ska kannas lika jobbig. Det ska bli rysligt kul att traffa alla igen, men jag skulle garna stanna har ett tag till. Jag ska forsoka ta till vara pa varje dag och gora det basta av den. Vad som vantar oss i Etiopien vet vi inte, men vi ska iallafall vara tillsammans med en organisation som heter WIn souls for God som bland annat arbetar med gatubarn och unga prostituerade kvinnor. Min telefon kommer med storsta sannolikhet inte att fungera dar heller, men mailen funkar ju alltid.
Snart blir det morkt brod och rena fotter.
Sista dan pa sjukhuset
Pa eftermiddagen idag var vi och halsade pa en organisation kallas AAH, Action Africa Help International. De arbetar med att utbilda ''bybarnmorskor'', alltsa vanliga kvinnor som bor ute i avlagsna byar och som med absolut ingen utbildning forloser barn. Det var intressant att se hur organisationen arbetar och att hora kvinnornas berattelser. Klart mest minnesvart var anda nar vi till avslutning blir bjudna pa lask. Vi far hjalp med kapsyloppnare, dessa kvinnor alder 45-50 och uppat - anvander tanderna for att oppna flaskan. En stund senare hor vi hur askan mullrar dovt - nej - det ar 25 kvinnor som rapar i kanon. Helt sjukt. Kulturkrock. Jag och Elin borjar helt opassande att fnittra okontrollerat.
Mangfasetterad dag har det varit. Imorgon far vi sova ut, det behovs.
Andra gangen gillt
Efter ronden far jag traffa sjukskoterskan som ar in charge, vi pratar om olika sjukdomar och om hur sjukhuset ar uppbyggt och organiserat. Igar blev sju nya barn inlagda, anhoriga bor med dem och fungerar som underskoterskor. Personalen pa avdelningen racker inte till. Ett par barn ska fa aka hem. Nalar som suttit for dropp ska dras ur. Ett annat barn med riktigt svar hjarnhinneinflammation ska fa dropp. Sjukskoterskan far leta lange efter en ven som funkar, barnet skriker hjartskarande. Jag kanner mig lite yr. Tanker att, nu far du skarpa dig Madde, du kan inte svimma av en nal - da kan du aldrig jobba inom varden. Jag satter mig rakare upp pa pallen och haller hart i skrivbordet. Sen blir det svart. Nar jag vaknat till bojer sig en sympatisk lakare over mig och undrar hur jag mar. Jag svarar att det gar bra, att jag tror jag druckit for daligt. Blodtrycket mats, 90/70. Han vill att vi gar bort till labbet och tar lite prover, 'det kan vara malaria'. Jag tanker att de overdriver, men foljer snallt med bort till labbet som i mina ogon ar lika frascht som en svensk offentlig toalett. De sticker mig med en liten rakbladsliknande grej (ja, jag sag nar de tog den ur forpackningen) och duttar mitt finger mot en glasskiva. Efter tjugo minuters vantan kommer en kvinna ut med meddelandet att jag aterigen har malaria. Andra gangen gillt. Vad ar oddsen for det? Det komiska med det hela ar att jag inte kanner mig sarskilt sjuk, bara lite illamaende och jag trodde att jag svimmade bara pa grund av att jag druckit for lite, men icke. Jag ska da alltid va varst.
Ikvall blir det aterigen Champions league pa den grona mangon.
Gravida getter och framfusiga man
Jag minns ett tillfalle innan vi akte, da Oskar fragade en nara anhorig till mig, hur mycket hon ville att jag skulle saljas for nar vi kom till Sudan. Svaret blev att det rackte med lite tyg. Det ska nog inte bli sa svart att ordna. Grabbarna och mannen har ar mycket mer framfusiga och rakt pa an i Uganda. Igar blev Oskar erbjuden att salja mig for 100 dollar och Martin blev dagen innan det erbjuden 350 kor. Skamt asido ibland blir det faktiskt lite for mycket och lite otackt. Igar var det en grabb som tog tag i armen och ville att jag skulle folja med honom. Tack och lov att jag hade sallskap av Oskar och Martin. Jag horde inte vad mannen sa men Oskar svarade att No, she doesn't belong to you. Mindre an en halvtimma senare var det en onykter man som ville ha en vit kvinna. Det ar en tydlig skillnad mellan Uganda och Sudan och man kanner att man maste vara mycket mer forsiktig har. Det ar inte ofta man gar nanstans sjalv (knappt ens till toaletten) men nu gar vi tjejer aldrig utan minst en av killarna. Haromdan var det en man pa cykel som korde rakt i oss. Man far passa sig alltsa.
I ovrigt mar vi bra och har kul, spelar yatsy och raknar gravida getter (90%). Imorgon ska vi aterigen hanga med FN-soldaterna, Barney ska bjuda pa lask. Ikvall blir det Champions league.
FN-soldater och storda apor
Dagen har varit mangfasetterad. For forsta gangen pa en vecka sa har vi faktiskt gjort nat annat an sett pa fotboll och spelat spel. Vi har varit tamligen understimulerade och harom kvallen holl jag, Martin och Oskar pa att skratta oss fordarvade nar vi lag pa en filt under stjarnorna och gjorde skuggfigurer. Understimulerade och lattroade. Idag pa morgonen begav vi oss iallafall till FN:s campsite dit vi blivit inbjudna. Varfor blev ni det undrar van av ordning? Det hela ar lite lustigt. Vi satt pa restaurang Den grona mangon och at mat da en soldat kom in och kopte lask. Vi satt dar med vara omeletter och borjade gissa oss emellan vilket land han kom ifran, nar vi fragade efter facit visade det sig att han hette Captain Barney och kom fran Peru. Ett par spanska halsningsfraser senare var vi inbjudna och valkomna att halsa pa pa deras camp. Nar vi anlande i formiddags var den forste vi stotte pa en man vid namn Justin fran Storbrittannien. Han berattade att det fanns en svensk brandman i lagret och undrade om vi inte ville ata lunch med dem. (Andra gratislunchen pa tva dar, nojda) Sa vi traffade var svenske van, som visade sig vara fran Varne utanfor Eksjo - vilka ar oddsen for det? Och av honom fick vi militarens vacuumforpackade mat, inklusive vitaminberikad choklad fran Norge - lyckan var total hos de sotsaknande svenskarna. Efter det akte vi bort till ett annat FN-lager dar vi traffade var peruanske van Barney. De bjod med oss in i en barack med AC, det var som att sitta i ett kylskap, helt sjukt. Dar satt vi iallafall och pratade i tva timmar. Riktigt surrealistiskt men trevligt. Efter det at vi lunch med svensken och britten. Traffade ett hollandskt journalistteam som hade lite svarigheter med myndigheter de ocksa. Var brittiske van var frimodig och fragade om vi ville jobba lite for honom under eftermiddagen, och eftersom vi hade en lucka i vart pressade schema (host) tackade vi snabbt ja. Marlene laste en bok. Oskar laste pa en gps-instruktionsbok som han sedan briefly skulle redogora for var stressade van. Elin fick klistra kvitton. Och jag och Martin fick bege oss till stan for att jamfora priser pa slaggor. De billigaste kostar forovrigt 25 sudanesiska pund och kommer fran Indien.
Inne pa FN:s campsite finns en stord apa. Den domderar over getterna som bor pa omradet. Drar dem i hakan och spenarna och aker sedan snalskjuts med dem genom omradet. Man upphor aldrig att forvanas i Afrika, mina vanner, man upphor aldrig att forvanas...Dagen har varit mangfasetterad. For forsta gangen pa en vecka sa har vi faktiskt gjort nat annat an sett pa fotboll och spelat spel. Vi har varit tamligen understimulerade och harom kvallen holl jag, Martin och Oskar pa att skratta oss fordarvade nar vi lag pa en filt under stjarnorna och gjorde skuggfigurer. Understimulerade och lattroade. Idag pa morgonen begav vi oss iallafall till FN:s campsite dit vi blivit inbjudna. Varfor blev ni det undrar van av ordning? Det hela ar lite lustigt. Vi satt pa restaurang Den grona mangon och at mat da en soldat kom in och kopte lask. Vi satt dar med vara omeletter och borjade gissa oss emellan vilket land han kom ifran, nar vi fragade efter facit visade det sig att han hette Captain Barney och kom fran Peru. Ett par spanska halsningsfraser senare var vi inbjudna och valkomna att halsa pa pa deras camp. Nar vi anlande i formiddags var den forste vi stotte pa en man vid namn Justin fran Storbrittannien. Han berattade att det fanns en svensk brandman i lagret och undrade om vi inte ville ata lunch med dem. (Andra gratislunchen pa tva dar, nojda) Sa vi traffade var svenske van, som visade sig vara fran Varne utanfor Eksjo - vilka ar oddsen for det? Och av honom fick vi militarens vacuumforpackade mat, inklusive vitaminberikad choklad fran Norge - lyckan var total hos de sotsaknande svenskarna. Efter det akte vi bort till ett annat FN-lager dar vi traffade var peruanske van Barney. De bjod med oss in i en barack med AC, det var som att sitta i ett kylskap, helt sjukt. Dar satt vi iallafall och pratade i tva timmar. Riktigt surrealistiskt men trevligt. Efter det at vi lunch med svensken och britten. Traffade ett hollandskt journalistteam som hade lite svarigheter med myndigheter de ocksa. Var brittiske van var frimodig och fragade om vi ville jobba lite for honom under eftermiddagen, och eftersom vi hade en lucka i vart pressade schema (host) tackade vi snabbt ja. Marlene laste en bok. Oskar laste pa en gps-instruktionsbok som han sedan briefly skulle redogora for var stressade van. Elin fick klistra kvitton. Och jag och Martin fick bege oss till stan for att jamfora priser pa slaggor. De billigaste kostar forovrigt 25 sudanesiska pund och kommer fran Indien.
Inne pa FN:s campsite finns en stord apa. Den domderar over getterna som bor pa omradet. Drar dem i hakan och spenarna och aker sedan snalskjuts med dem genom omradet. Man upphor aldrig att forvanas i Afrika, mina vanner, man upphor aldrig att forvanas...Dagen har varit mangfasetterad. For forsta gangen pa en vecka sa har vi faktiskt gjort nat annat an sett pa fotboll och spelat spel. Vi har varit tamligen understimulerade och harom kvallen holl jag, Martin och Oskar pa att skratta oss fordarvade nar vi lag pa en filt under stjarnorna och gjorde skuggfigurer. Understimulerade och lattroade. Idag pa morgonen begav vi oss iallafall till FN:s campsite dit vi blivit inbjudna. Varfor blev ni det undrar van av ordning? Det hela ar lite lustigt. Vi satt pa restaurang Den grona mangon och at mat da en soldat kom in och kopte lask. Vi satt dar med vara omeletter och borjade gissa oss emellan vilket land han kom ifran, nar vi fragade efter facit visade det sig att han hette Captain Barney och kom fran Peru. Ett par spanska halsningsfraser senare var vi inbjudna och valkomna att halsa pa pa deras camp. Nar vi anlande i formiddags var den forste vi stotte pa en man vid namn Justin fran Storbrittannien. Han berattade att det fanns en svensk brandman i lagret och undrade om vi inte ville ata lunch med dem. (Andra gratislunchen pa tva dar, nojda) Sa vi traffade var svenske van, som visade sig vara fran Varne utanfor Eksjo - vilka ar oddsen for det? Och av honom fick vi militarens vacuumforpackade mat, inklusive vitaminberikad choklad fran Norge - lyckan var total hos de sotsaknande svenskarna. Efter det akte vi bort till ett annat FN-lager dar vi traffade var peruanske van Barney. De bjod med oss in i en barack med AC, det var som att sitta i ett kylskap, helt sjukt. Dar satt vi iallafall och pratade i tva timmar. Riktigt surrealistiskt men trevligt. Efter det at vi lunch med svensken och britten. Traffade ett hollandskt journalistteam som hade lite svarigheter med myndigheter de ocksa. Var brittiske van var frimodig och fragade om vi ville jobba lite for honom under eftermiddagen, och eftersom vi hade en lucka i vart pressade schema (host) tackade vi snabbt ja. Marlene laste en bok. Oskar laste pa en gps-instruktionsbok som han sedan briefly skulle redogora for var stressade van. Elin fick klistra kvitton. Och jag och Martin fick bege oss till stan for att jamfora priser pa slaggor. De billigaste kostar forovrigt 25 sudanesiska pund och kommer fran Indien.
Inne pa FN:s campsite finns en stord apa. Den domderar over getterna som bor pa omradet. Drar dem i hakan och spenarna och aker sedan snalskjuts med dem genom omradet. Man upphor aldrig att forvanas i Afrika, mina vanner, man upphor aldrig att forvanas...
Det gar utfor...
Kan nagon ata en McFlurry at mig? Jag langtar efter glass nat forskrackt.
Svett, smuts, spel och sovmorgnar.
Ingen praktik alltsa, sa vad gor vi om dagarna? Ptja, vi sover ganska lange. Sen gar vi och duschar, ingen bradska. Nar hela ganget vaknat och ar nagorlunda frascha ar det dags for frukost, imorse at vi mandazi (friterade bollar) och mangojuice. Sen borstar vi tanderna och torkar svetten ur pannorna. Efter det satter vi oss i skuggan med benen ute i solen och spelar ett antal omgangar yatsy och othello. (Jag ar ruskigt dalig pa othello vill jag lova, Oskar slag mig med 59-5) Nar vi har spelat, vant pa steken nagra ganger och baljat i oss ett antal flaskor vatten ar det dags for lunch. Snabbt byte av t-shirt och sen ivag. En halvtimmes promenad fram till nagot hak som serverar mat. Det ar klart att de serverar mat, tanker du nu. Hmpf, haromdan var vi inne pa en restaurang men det visade sig, nar vi bad att fa se menyn, att de inte hade nan mat overhuvudtaget. Idag at vi iallafall omelett o friterad potatis pa The green Mango medan vi sag pa champions league pa storbild. Precis nar vi gick darifran gick min sko sonder. Jag har tva par skor med mig till Sudan. Ett par riktiga sandaler och ett par flipflop. Min ena sandalsko gick sonder i tisdags morse precis innan vi gick pa flyget. Min ena flipflop gick sonder i forrgar (remmen lossnar men gar att satta i igen) och idag gick alltsa den andra flipflopen sonder, helt sonder. Sa jag fick snallt och beskedligt traja tillbaka med bara en sko pa, och sanden (alltsa vagarna) i det har landet ar ruggigt varm. Val tillbaka i vart compund korde vi en omgang othello (battre resultat denna gang) innan det var dags for den obligatoriska kvallsduschen. Sen satte jag mig under stjarnorna och tvattade lite. Mycket mysigt. Vara dagar ar alltsa inte sa hektiska. Semester i Sudan - ptja det ar inte helt fel det heller.
Svettig i Sudan
Val framme i Yei, Sudan mottes vi av en hel hog sakerhetsvakter och militarer, dock var vi inte misstankta for nagot utan kom smidigt in i landet. Vi mottes av en svensk man som arbetar med Pingstkyrkan har. Valdigt skont da vi kunde passa pa att stalla tusen och en dumma och inte sa dumma fragor. Yei ar varmt, ruskigt varmt och stundtals kanns det som om nagon blaser en hartork i ansiktet pa en. Man duschar tva ganger per dag och det ar en nodvandighet da dammet fran grusvagarna klibbas fast mot vara fuktiga kroppar. Man tror att man far farg, men inser vid kvallsduschen att det tydligen bara var smuts. Man ska inte ropa hej...
Vi ska ju, som tidigare sagt, praktisera pa sjukhuset har i Yei. Idag ar det var fjarde dag har och vi har fortfarande inte varit i narheten av nagon praktik. Byrakratin i det har landet ar fruktansvart langsam och i skrivande stund vantar vi fortfarande pa ett underskrivet brev fran en commissioner som ska ge oss tillstand att vara och arbeta pa sjukhuset. Igar var han pa mote hela dan, idag ar han pa konferens - det ser inte ljust ut. Igar satt vi under 3.5 timmar i over 30 graders varme och vantade pa en man som inte kom till jobbet. For narvarande ar vi alltsa pa en tva veckors semester i Sudan. Om pappren fran sjukhuset inte har lost sig under dagen som ska vi imorgon se oss efter andra sysselsattningar. Vi bor hos en organisation kallad IAS och de har lovat att vi kan fa folja med dem pa nagra av deras projekt. Och igar nar vi satt och at pa en restaurang traffade vi en peruansk FN-soldat som inbjod oss att komma och halsa pa i deras lager, sa det ska nog losa sig. Vi har iallafall tur med vadret.
Det ar militarer overallt, vi far inte fotografera utanfor vart compound (da kan vi bli arresterade som spioner) och vi far inte ga vid sidan av vagarna da an fortfarande har ett omfattande arbete med minrojning. Det ar lite konstigt nar man tanker pa att man befinner sig i ett krigsdrabbat land. Och inte trodde jag for en vecka sedan att vi skulle sitta och dricka te i en rund hydda och prata krig och minrojning med en fore detta barnsoldat. Efter mina senaste rader kanske jag bor tillagga att vi alla mar val (Marlene hade feber de forsta dagarna, men mar nu bra) Att vi ar langt borta fran oroligheterna som harjar i landet och att vi ater ordentligt.