På stående fot

Etapp tre av fyra är avklarad,
och det innebär att det nu 'bara'
är tre timmar kvar av mitt 12 timmar
långa arbetspass på bion idag.
I maskinrummet har det varit
svettigt som as. Jag har träffat
på en drös galna norrmän.
Jag har tampats med ett åttiotal
knepiga pensionärer som inte
behärskar den enkla konsten att
stå i kö och vänta på sin tur.
Jag har lyft ett antal tunga fillmrullar,
min nackspärr till trots. Jag har vikt
oändliga mängder popcornbägare och
jag har staplat långa rader av läskburkar
innehållandes cola. (På en torsdag?)
MEN jag har även upptäckt att jag
har en ruskigt trevligt kollega i en stad
inte jättelångt från min. Det var sannerligen
en ljuspunkt i min annars tämligen gråa
biovardag. Nu däremot ska jag pallra mig
tillbaka till sagans värld och runda av kvällen
innan det är dags att trycka på gasen och fara
till sydligare breddgrader. Om inget annat händer
som lyfter mitt sinne, tack J, Du gjorde min dag! 

Men bra. Jag har gått och dragit på mig en härlig
nackspärr så här lagom inför den stundande arbetsveckan.
Hur jag nu ska klara av att kånka filmrullar är för
mig en gåta, men envis som en get är jag, så på ett eller
annat vis ska det väl gå an. Men det kunde ju kommit lägligare.

Veckan i El Stockholmo var iallafall ruskigt bra, så
det får jag va nöjd med. Många intressanta platser
hann vi besöka, och många nya tankar och
funderingar kom upp till ytan. Många sjuka
situationer har upplevts, och många fraser
har fått en helt ny innebörd.

Känns lite lätt konstigt att ha lov nu igen,
men nog ska jag väl kunna hitta några
konstruktiva saker att ägna mig åt.
Veckans tre första dagar kommer jag att
mer eller mindre bo på bion. Imorgon till
exempel har jag fyra visningar "lagom" utspritt
över dagen, not. Så besökare är mer än välkomna.
En del andra saker har också blivit inplanerade, men
annars får vi se vart det bär hän.

En härlig helg ligger bakom,
många skratt och trevliga stunder.
En ny vecka ligger framför, och dess
innehåll kan jag nog knappt ana.
Åker till huvudstaden tidigt imorgon
bitti och det är dags att ställa besluts-
fattarna mot väggen. Några av dem
iallafall. Utrikesdepartementet och
SIDA är några inbokade. Lite hållpunkter
känner man alltså till, men mycket kan hända...
När "Mzee" har ett finger med i spelet så
kan man aldrig va riktigt säker, men bra
kommer det bli. Swahilikunskaperna ska
fräschas upp, sevärdheter ska besökas
och den magiska gränsen passeras.
Och till helgen blir det glädje...

Herren är en evig Gud,
han har skapat hela jorden.
Han blir inte trött, han mattas inte.
Ingen pejlar djupet av hans vishet.
Han ger den trötte kraft,
den svage får ny styrka.

Återigen sitter jag här, reflekterar över livet och inser
snabbt att jag inte uppdaterat bloggen på ett tag.
Det är mycket som händer i livet för tillfället,
många deadlines, många bollar att ha i luften,
långa dagar fyllda till bristningsgränsen och en
trötthet som övergår mitt förstånd. Nacken ömmar
och ögonen svider lite lätt. Ljusen brinner fortfarande
men sällskapet har gått. Tv:n skralar i bakgrunden,
replikerna är snabba och humorn är låg. Alldeles lagom
en kväll som denna. Läroböckerna ligger uppslagna
på bordet och pockar på min uppmärksamhet.
Tankar och funderingar kring livet springer stafett
i mitt huvud, en kvällspromenad i höstmörkret skingrar
tankarna bättre än något annat. Imorgon är det nya tag,
nya utmaningar, nya funderingar, nya förutsättningar,
nya människor att möta och nya saker att företa sig.
Med rätt inställning kan det bli helt fantastiskt.

Det var en gång en ung afrikan som under
ett år besökte ett land på norra halvklotet.
Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande
invånare, började han sin berättelse vi återkomsten
till sin hemby. Några dagar under början av solperioden
dyrkade de med stor iver sina fjäderfjän.
De smyckade sina hem med hönsfjädrar och
bilder av kycklingar, de förtärde ägg av olika
konsistens, de klädde ut sina barn, tände eldar
och smällde av raketer. Det var någon slags ond
guddom de försökte skrämma bort.

Senare på året när solen, som alla dyrkade, stod
högt på himlen, klädde de en stång med blad
och blommor och reste den mot skyn. Sedan
dansade de runt och sjöng sitt hemlands
vemodiga sånger.
Jag minns särskilt hur det härmade
grodornas rörelser och ljud.
När kvällarna blev mörkade flockade sig
människorna kring enkla ljuslågor.
Nu hade de vuxna haklappar och små
mössor på sig. De djur de nu hyllade var
små dyra skaldjur, som de åt tillsammans
med de starka drycker som detta folk älskar.

Det hemskaste hände mig när nätterna var
som allra längst. En natt öppnades min dörr
och en mängd kvinnor i vita fotsida klädnader
trängde in. En kvinna hade ljus i sitt hår och
allesammans sjöng om hästar och talade
om katter. I detta land var det sällan som jag
hörde någon tala om sin Gud.
Men jag fick vara med och fira den stora
grisfesten. De anrättade grisen på många
olika sätt, och när de den första dagens afton
hade ätit - DÅ kom deras Gud.
Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag
förstod nog. Han liknade vår gamle
medicinman - med mask framför ansiktet
och med underliga kläder. Han hade dyrbara
gåvor med sig till människorna, som då blev
glada och lyckliga. Sedan försvann han igen.
De sa att han brukade komma en gång om året till dem.
Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.

Det samlade biståndet i världen
(alltså alla de pengar som går till bistånd)
uppgår till:
700 miljarder svenska kronor

-

Försvarsutgifterna i världen
uppgår till:
7245 miljarder svenska kronor

-

Vi satsar alltså mer på att försvara oss från
varandra och angripa varandra, än till att
hjälpa människor i som har det svårt.

Det är bara när man är sjuk, ful och glåmig som
man träffar två snygga killar i tvättstugan.

Jag är sjuk och min kamera är försvunnen.
Det beskriver mitt liv ganska bra idag.
Jag är sjuk och har ingen kraft i kroppen,
jag lever på näsdroppar och varm oboy.
Min röst låter väldigt manlig och halsen ömmar.
Kameran har jag inte sett sen i lördags,
och jag har sannerligen letat överallt.
Kameran i fråga är relativt ny och
väldigt oförsäkrad. Så om någon har
ett tips på var den kan finnas, är jag idel öra.

Av någon outgrundlig anledning så blir jag
sjuk de dagar jag har tvättid inbokad.
Det vete spörs hur jag ska orka att
pallra mig bort till tvättstugan ikväll.
Eftersom det ungefär är lika svårt att
få tvättid i det här huset som det är för
Stewie att ha ihjäl sin mamma, så får
det väl gå på ett eller annat sätt.


Vi oroar oss för AIDS här i Vita Huset - tro inget annat.
-George W Bush-