På stående fot

Klockradion brölar obarmhärtigt och
jag slår upp ögonen. Inser bekymrat
att jag sovit en halvtimme längre än
planerat. Med stor möda släpar jag
mig ur sängen för att ta mig till duschen.
Det gäller att vara fräsch en dag som
denna. Jag är inte nämnvärt nervös,
men jag har en härlig känsla i magen.
Om den framkallas av hunger, den
hägrande kvällen eller något annat
det vete spörs.
Igår fick vi biljetterna. Beviset på att vi
inom en väldigt snar framtid kommer
att befinna oss på en annan kontinent.
Inklämd mellan samma två personer
i tolv timmar - gode värld.


Ett citat av en liten luddig gul man
som passar väldigt bra i dessa dagar:

"Om den du pratar med inte verkar lyssna,
var tålmodig - det kan helt enkelt vara så att
han har lite ludd i ena örat"

Det är när mitt liv är som mest strukturerat
som jag flest gånger finner mig själv
borttappad nånstans längs med vägen.
Hur mycket får jag i pant för min hjärna?

Skruvmejseln är min bäste vän i de allra flesta frågor som rör biografen,
men ikväll ville inte ens den vara på min sida.
I vissa lägen kan man inte göra annat än erkänna sig besegrad och
ringa en riktig man med något mer välutvecklade muskler.

...och snart är det dags att öppna den...
Snön ligger tjock utanför fönstret,
jag dricker kall mjölk och äter en pepparkaka.
Idag var det lussefirande på skolan...
Det börjar kännas i kroppen att det snart är dags.
Vi går i väntans tider.

Ja, gode värld - ett uttryck som passar för
ett antal olika tillfällen. Hela den här dagen
är ett enda långt sådant tillfälle.

Syverkstad - skrattfest - brandmannagrepp - träningsvärk - bugg - bröstattacker - finska nyheter  total lycka

"Jag är dummare än jag ser ut."

Kalla sterila väggar omger oss,
människor i vita kläder går raskt
fram och tillbaka i korridorerna med
tjocka högar av papper och dokument.
Någon kommer och frågar efter ledaren,
jag kommer osökt att tänka på strofen
'show me to your leader son', men det
är inte rätt tillfälle att nynna på gamla
slagdängor. Vi, den första trion av fyra,
reser oss sakta och följer efter mannen
i den vita rocken med det gråspränga håret,
han leder oss genom de långa korridorerna
och fram till ett rum, fyllt till bristningsgränsen
av böcker och pärmar. Jag tar ett djupt andetag,
känner hur jag spänner varenda muskel i
kroppen och gör mig beredd på det oundvikliga.
Men han bara ser på oss och säger att det inte
är dags än. Frågor börjar ställas om vårt förflutna
och om den ovissa framtid som kommer oss
till mötes. Trots att mannen är högsta hönset på
plats så inser vi snabbt att vi måste ta saken
i egna händer. Listan görs dubbelt så lång och
efter mycket om och men känner vi oss lugnare
och så nöjda som man kan vara inför en sådan sak.
Vi får gå tillbaka ut till det kala rum som vi började
i, men efter bara en kort stund kommer två
sammanbitna, behärskade kvinnor i vitt.
Vi får följa dem till ett annat rum, där en av
väggarna pryds av en stor världskarta från -87.
För att hålla tankarna borta från de spetsiga
ting som ligger uppradade på bänken,
studerar vi kartan noga och skrattar åt de
plumpa uttryck som används för att beskriva
olika 'människoraser'.
Så är det tillslut dags, jag förvarnar den
vitklädde om mina rädslor för vad som
komma skall och hon ler snällt mot mig
och föreslår att jag ska ligga ner.
Sagt o gjort, jag lägger mig ner på britsen
med blicken vänd mot väggen och varenda
muskel i kroppen är på helspänn.
Efter vad som känns som en evighet
är jag klar, fem olika nålar har trängt
genom min hud, jag sätter mig långsamt
upp och sakta men säkert återvänder
färgen till mitt ansikte. Vi stapplar ut
till väntrummet för att vänta på de andra.
Det har gått bra.

Idag är det dags. Det fladdrar i magen,
och jag är högst medveten om att jag
inte kan komma undan. Jag åker om
tio minuter, men försöker att fokusera
på något annat. Bra musik på morgontv
är lagom distraherande.
Ikväll kan jag förhoppningsvis uppdatera
med glädjande nyheter.