På stående fot

Dagens "föredrag" gick bra och jag fick
fin respons från de som lyssnat. Nu
efteråt är jag trött och eftertänksam.
Hur mycket jag än älskar att få stå och
tala om de här underbara barnen så tar
det en hel del på en. Varje gång blir det
en känslomässig resa då man plötsligt
minns människor, samtal, dofter, röster,
händelser och möten som om det var igår.
Då slås man återigen av hur mycket man
saknar dem. Tro inte att jag gräver ner mig,
för det gör jag inte och det har jag ingen
nytta av, det gör inte deras liv bättre. Jag kan
inte, hur mycket jag än vill, vara hos dem just
nu och krama om dem så som man gjorde så
många gåner. Så under tiden får jag göra vad
jag kan, här där jag är, för att de ska ha det bra.
Berätta deras historia och på så sätt hjälpa dem
till ett nytt liv. Amagara masya.