På stående fot

Morgonen och större delen av dagen har spenderats nere på hemtjänsten. Intensivt i vissa lägen, men på det hela taget en ganska lugn morgon. Dock inte hos en av mina gubbar. Han är trevlig och han får oss att lukta gott. När han sprutar ett antal olika sorters parfym på morgonen ser han alltid till att vi hemtjänstbiträden får oss vår beskärda del. Idag blev det Hugo Boss. När jag sedan beger mig mot sovrummet för att bädda hans säng rusar plötsligt hans håriga svarta katt förbi och hoppar upp på fönsterbrädet. Jag tycker verkligen inte om katter. Speciellt inte när jag överraskas av dem. Tur att gubben inte hör så bra. Sen sitter kattskrället lurigt och iakttar mig medan jag bäddar sängen med det zebramönstrade överkastet, ungefär som om han bedömer mig och avgör huruvida han ska sätta klorna i mig. Hjärtat dunkade hårt i mitt bröst, andas in - andas ut. Låååångsamma rörelser. Är det ens så man ska gå tillväga? Nöjd med att ha klarat av bravaden pustar jag ut och vänder jag mig om för att snabbt gå ut ur rummet. Och drämmer till huvudet i taklampan. Den ja.

"Bli inte för optimistisk - ljuset i tunneln kan vara ett tåg."