På stående fot

Kalla sterila väggar omger oss,
människor i vita kläder går raskt
fram och tillbaka i korridorerna med
tjocka högar av papper och dokument.
Någon kommer och frågar efter ledaren,
jag kommer osökt att tänka på strofen
'show me to your leader son', men det
är inte rätt tillfälle att nynna på gamla
slagdängor. Vi, den första trion av fyra,
reser oss sakta och följer efter mannen
i den vita rocken med det gråspränga håret,
han leder oss genom de långa korridorerna
och fram till ett rum, fyllt till bristningsgränsen
av böcker och pärmar. Jag tar ett djupt andetag,
känner hur jag spänner varenda muskel i
kroppen och gör mig beredd på det oundvikliga.
Men han bara ser på oss och säger att det inte
är dags än. Frågor börjar ställas om vårt förflutna
och om den ovissa framtid som kommer oss
till mötes. Trots att mannen är högsta hönset på
plats så inser vi snabbt att vi måste ta saken
i egna händer. Listan görs dubbelt så lång och
efter mycket om och men känner vi oss lugnare
och så nöjda som man kan vara inför en sådan sak.
Vi får gå tillbaka ut till det kala rum som vi började
i, men efter bara en kort stund kommer två
sammanbitna, behärskade kvinnor i vitt.
Vi får följa dem till ett annat rum, där en av
väggarna pryds av en stor världskarta från -87.
För att hålla tankarna borta från de spetsiga
ting som ligger uppradade på bänken,
studerar vi kartan noga och skrattar åt de
plumpa uttryck som används för att beskriva
olika 'människoraser'.
Så är det tillslut dags, jag förvarnar den
vitklädde om mina rädslor för vad som
komma skall och hon ler snällt mot mig
och föreslår att jag ska ligga ner.
Sagt o gjort, jag lägger mig ner på britsen
med blicken vänd mot väggen och varenda
muskel i kroppen är på helspänn.
Efter vad som känns som en evighet
är jag klar, fem olika nålar har trängt
genom min hud, jag sätter mig långsamt
upp och sakta men säkert återvänder
färgen till mitt ansikte. Vi stapplar ut
till väntrummet för att vänta på de andra.
Det har gått bra.