På stående fot

Jag är frisk. Det är väldigt skönt, gillar inte att vara sjuk, får alldeles för mycket tid för funderingar och tvångstankar. Så det har varit med glädje som jag har gått till jobbet de två senaste dagarna.
Att jobba på Hemtjänsten, speciellt så här i juletid, ger mig en hel del tankeställare om hur jag vill bli behandlad som gammal. Inte minst hur jag vill att mina föräldrar ska bli omhändertagna. Man ser stora skillnader mellan vårdtagarna, vilka som får komma till släkten över julhelgen, vilka som fått gardiner bytta och julpynt framsatta. Det märks tydligt hur mycket tid och omtanke de anhöriga lägger ner på sina nära.
Det är alltså mysigt med pynt hos de gamla, men det trevligaste är ändå att prata med dem om hur de firade jul när de var små.
Träffade en ny julvikarie igår, Räven kan vi kalla honom, på grund av hans fallande likheter med just en räv. Tyvärr fann jag att det var en kille jag inte skulle vilja jobba par med. Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att han blir bättre.
Igår köpte livgivarna en gran, en mycket fin sådan. Fadern kom på att det smartaste var att hissa upp den från den undre balkongen till den övre. Istället för att bara bära in den genom dörren och uppför trappan.  Det skulle barra mindre då. Jag fick den delikata uppgiften att hiva upp den till andra våningen där Fadern tog emot. Av nån bisarr anledning hade jag inga byxor på mig och att få en gran mellan benen var inte en höjdare. Tur att jag hade vantar på mig iallafall. 
Idag har vi stökat klart det sista, huset är rent, paketen är inslagna och rimmade på, skinkan ligger i grytan och puttrar, ljusen lyser och snart kommer Farmor, Faster och Hjärtevännen. Vi ska se på uppesittarkvällen och vinna miljoner. Hoppas vi. Men jag känner att jag hellre ser på Kvarteret Skatan, hur ska jag förklara det för Farmor? "Nej, det handlar inte om ett kvarter fullt av skator..."
Nu ringer det på dörren... God jul allesammans!

Madde