Det var alldeles for lange sen vi sags...
Och det var alldeles for lange sen jag skrev. En vecka har gatt och mycket har hant. Jag kom ju hem fran sjukhuset i mandags, nagot battre men inte helt aterstalld. Det vet ni. Men sen lag jag dackad i tva dagar, tog mig bara ur sangen korta stunder for att ga pa toa. Den mat jag fick i mig fick jag serverad pa sangen och manga manniskor stack in huvudet under dagarna for att se hur det var stallt med mig. Standardfrasen var: ''You'll be fine.''
Sen i torsdags lyckades jag delta i lektionerna nastan hela dagen och i fredags var jag med hela tiden. Forutom lektioner var vi aven ivag och besokte ett aids-kvinno-projekt. Sen skulle vi hjalpa dem ''med lite grejer'', halva gruppen sadde fron i sma burkar och resten stadade det stora fyrvaningskompelxet dar de huserade. Det var skitigt ma jag saga, och inte var vi forvantade oss heller. Det var sannerligen en upplevelse att forsoka hantera vad de kallar en mopp.
I helgen har vi spenderat mycket tid ihop med gatubarnen. Nursie Madde tog med sjukvardsgrejerna och Anna assisterade vackert. Barnen borjar kanna igen oss och lara sig namn och det ar roligt. Vi bygger relationer, vilket kommer gora det sa mycket svarare att lamna om nagra veckor. Men det ar vart det, och jag trivs verkligen har nere. (Dock tanker jag mycket pa er, tro inget annat)
I sondags (igar) var vi pa Amagara masya (nytt liv), huset dar nagra av barnen bor och hade barnmote. Jag predikade om den forlorade sonen med hjalp av flanobilder. Det gick riktigt bra och vi lyckades halla barnens uppmarksamhet en lang stund.
Idag har vi, hor och hapna, ledig dag och vi passar pa att besoka stan en stund. Vad som hander i veckan vet jag ingenting om...
Hur har ni det? Har ni halsan och mar bra?
Kram
Ps. Tack for alla forboner och halsningar. De har varmt mitt innersta. <3
Halsouppdatering
For er som inte redan ar informerade kan jag beratta att aventyret borjade i lordags da jag pa formiddagen svimmade. Vi var i parken tillsammans med gatubarnen, jag hade huvudvark och madde illa (trodde det berodde pa vadret) men ratt som det var sa svartnade allt och jag tuppade av. Sen var jag relativt pigg under dagen sa vi trodde att jag fatt lite solsting eller var allmant paverkad av askvadret. Nar jag sedan under kvallsbonen foll ihop igen klarade jag inte att resa mig igen och det beslutades att jag skulle till sjukhuset.
Val pa sjukhuset fick jag en grundlig halsokontroll och ett antal tester gjordes. Flertalet nalar anvandes men jag var duktig. (Jag ar ruskigt radd for allt vad sprutor heter) Med misstanke om malaria blev jag inskriven och fick komma upp pa avdelning, eget rum. Jag var forovrigt pa ett privatagt sjukhus, sa det var inte alls lika illa som det sjukhus jag berattat om i tidigare inlagg. Nar lakaren aterkom efter ett par timmar kunde han meddela att jag inte bara hade malaria utan aven en bakteriell infektion. (Troligen orsakad av saret pa knat) Jackpot alltsa. Sen gick det fort, och jag minns inte alls allting som hande, varken under dagen eller kvallen. Men jag fick iallafall dropp och diverse andra vatskor insprutade i min kropp.
Amanda och Erica bodde hos mig och spelade yatsy dagarna i anda. Folk sprang in och ut mest hela tiden och kollade droppet, stadade rummet eller fragade efter tomflaskor. Pa natterna turades Amanda och Erica om med att stalla klockan och ga upp och forsoka fa mig att dricka. Biverkningarna skulle bli tusen ganger varre om jag inte drack sota drycker regelbundet. Under tva inladga dygn hade jag fyra olika lakare. Den forsta sa att jag hade malaria. Den andre som kom dagen efter havdade att jag inte alls hade malaria och avbrot behandlingen. Pa kvallen samma dag kom en tredje lakare och sa att jag visst hade malaria och startade behandling igen. En fjarde holl med om detta. Och idag pa morgonen kom lakaren, som pastatt att jag inte hade malaria, tillbaka och sa att 'jo, du har malaria.' Idag pa eftermiddagen blev jag utskriven, men foljande fem dagar ska jag knapra diverse piller mot mina akommor. (De ar vita, gula och bla - ser ut som lyckopiller) Jag ar alltsa utskriven, men inte friskforklarad. Dock ar jag vid gott mod och fortfarande paverkad av alla de droger de har sprutat i mig. Darav detta trassliga och osammanhangande inlagg.
Tack for alla forboner och halsningar, de har varmt mitt innersta. Nu nar jag har halsouppdaterat mig sjalv, hur ar det med er?
Det stora hustrutestet
Harom kvallen stod min arbetsgrupp och diskade efter maten da Prossie (en tjej fran uganda plotsligt utbrister)
-Maddie, I saw you wsahing your clothes the other day...
-Ok..
-Well, I didn't think Swedish people could do laundry by hand.
(Tystnad da jag inte vet vad jag ska svara)
-So I was surprised that you could.
Hahaha, det har ar en del av det stora hustrutestet. Och det verkar jag ha klarat. En annan del ar att laga mat med kvinnorna i koket. Det ar svettigt och valdigt annorlunda mot svensk matlagning, men ack sa kul att lara sig nya saker. Far se nar del tre kommer.
Det var under matlagningspasset som Prossie sa: First we boil the macaronies, then we fly...
Det ar namligen sa kara vanner, att afrikaner inte hor skillnad pa bokstaverna L och R. Sa de blandar dem hej vilt. Ibland blir det riktigt riktigt roligt.
Josse: Igar satt jag och pratade med en afrikansk grabb.
Och jag sa: Do you promise?
Han: I plomise.
Jag trodde jag skulle do av skratt.
Gatubarnen
Igar och i forrgar skrev jag tva jattelanga inlagg har och nar jag precis skulle skicka det sa lade internet av.
Trottsamt. Tyvarr har det inte sparats och jag kan inte minnas vad jag skrivit.
Igar var vi iallafall mycket med gatubarnen. Forst gick vi ner till stan och fyllde pa
gatubarnsapoteket och sedan begav vi oss till parken vi brukar traffa dem i dagtid. Nar
jag kom dit sprack mitt ansikte upp i ett leende. Ni vet Edvard som jag berattat om,
killen med taggen i foten? Han var med de andra pojkarna och spelade fotboll! Han haltade
knappt och han log och pratade jattemycket. Det gjorde mig verkligen glad.
Nar jag skulle boja mig ner och plocka upp lite plaster ur vaskan sa tappade j
ag ut en liten sedelbunt ur fickan. Jag tappade ca 7000 ugandiska shilling.
Det ar cirka 28 svenska kronor. Det ar en dryg halvarsavgift for ett barns
skolgang har. Jag fick tillbaka alltihop. Ett av barnen kom med dem.
En tio-arig pojke som bor pa gatan och som varje dag kampar for sin
overlevnad genom att leta efter mat, gav tillbaka vartenda ore. Det ar stort, riktigt stort.
Pa kvallen gick vi ut till dem igen. Vi tog med oss sjukvardsgrejerna
och lite mat. I totalt beckmorker gick vi genom staden, aktade oss for
den kaotiska trafiken. (Passus: I borjan kande jag mig valdigt obekvam
om nagon av grabbarna tog min hand nar vi gick pa stan. Igar kvall
var jag ack sa tacksam over en hand att halla.) Naval, vi gick genom
stan och kom tillslut fram till ett av de stallen dar barnen haller till.
Bakom nagra sopcontainrar inte langt fran stadens centrum, dar satt de
med en liten liten brasa gjord pa nagra kartongbitar och forsokte halla
varmen. (Sjalv hade jag pa mig jeans, riktiga skor, jacka o
halsduk - sa har ni en temperaturuppattning) Efter en liten stund
gick vi ner till det rum dom sover i ibland. Det var ungefar lika
stort som handikapptoaletten pa overvaningen i Nassjo Pingstkyrka.
Eller som halva mitt kok. Ett tiotal pojkar trangdes pa nagra fa
tunna, trasiga men framforallt skitiga skummadrasser. Nagon satt
lutad mot en hog sopor och forsokte sova. Vi gav dem maten vi hade
med oss, pratade lite med dem och bad tillsammans innan vi begav
oss hemat igen. Be for dessa barn.
Nagra av dem blev tagna av polisen for nagra dagar sen. De sitter
inlasta och blir inte val behandlade. Slagna. Den aldsta ar 17 ar.
Be for dem. Vi hoppas kunna fa hamta dem idag.
Idag pa eftermiddagen hade vi cultural diary (kulturellt samtal
kan man ocksa saga) Det var sannerligen en rolig upplevelse.
Mycket prat om mat och giftermal. Men inget slar den forsta fragan:
Tycker ni svenskar att det ar okej att slappa ut gaser infor folk?
Ar det en kulturell grej? Hahaha.
Kulturkrockar
Igar,sondag, var vi pa mote. Vi satt pa bakgarden till pastorns hus i gassande solsken i narmare fyra timmar. Jag laste ut Tredje mosebok mellan lovsangen och predikan. Mycket regler i den, Om en man tappar allt har pa hjassan ar han flintskallig, men han ar ren. Haha. Efter motet, som gav mig en rejal bonnabranna, blev vi bjudna pa mat. Mycket mat. Sannerligen stora portioner. Men inga bestick. Vi skulle ata med handerna. Haha. Vilken syn. Kandes inte jattenaturligt, och jag var inte snabbast, men langt ifran sloast. Pa eftermiddagen lag vi och sloade i hangmattan och delade kulturkrockar oss svenskar emellan. Det blir manga felsagningar under en dag. Pa kvallen hade Anna och Jennie gjort chokladbollar. Vilken frojd. Jag saknar grovt brod. Grovt brod och kanslan av att ha rena fotter.
Pa tal om rena saker. For nagra inlagg sen namnde jag att vi bara har kallvatten pa toan. Well, imorse skulle jag fa en kanna varmvatten att duscha med. Sa nar klockan ringde vid sex kom jag upp som ett skott ur sangen trots att jag inte sovit manga timmar. Ut i koket till de som var frukostansvariga, Can I have some warm water? We don't have any. Platt fall. Sa det blev kall dusch aven denna morgon.
I lordags var vi med gatubarnen. Mycket att gora. Ola, du har fragat vad jag ska gora med pengarna jag fick av er innan jag akte. Ar det okej om de gar till att inforskaffa mer saker till mitt och Innocents ''Gatubarnsapotek''? Skulle det kannas som ett valgorande andamal? Hoppas ni tycker det.
Tyvarr sa lyckas jag inte komma in pa hotmail idag, vet att jag hade nagra mail jag inte hunnit svara pa. Ursakta att det kommer droja ytterligare ett par dar.
Vad gor ni dar hemma? Har ni sno? Har ar det varmt som as, men jag klagar inte.
Pa aterlasande. Kram
Fjarde dagen
Lite gladare saker nu da, for allt ar inte daligt. Manniskorna som vi bor med ar valdigt trevliga och latta att umgas med. Lektionerna vi har haft denna vecka har varit evangelisation och kyrkoplantering med Pastor Kintu Paul. Det har verkligen varit jatteintressant och spannande att lyssna till.
Igar var vi ute pa outreach med gatubarnen. Vi skulle leka lekar med dem, men jag fick avsta pa grund av mitt kna. Van av ordning kanske undrar varfor jag i hela friden ens foljde med den langa strackan till parken? Jag ar envis som ett as. Eftersom jag inte kunde delta i lekarna sa begav jag och Innocent oss till en parkbank for att ge barnen some TLC - tender love and care, i form av sarrengoring, omplastring, kramar och uppmuntrande ord. Tre 'patienter' hade vi. En av killarna som kom rev upp en gammal sarskorpa med flit, Innocent fragade om han skulle rengora det at pojken, men da svarade han att han ville att jag skulle gora det. Vita flickan. Haha.
Sen hjalpte jag en annan pojke som vi hjalpte haromdan med att ta ut en stor tagg ur foten. Da han inte ager ett par skor hade plastret hade akt bort och saret, eller halet ar en mer korrekt formulering, var fyllt av grus och smuts. Pa med latexhandskar och fram med sprit och bomull. Tyvarr rackte det inte hela vagen, utan jag fick ta en liten kniv (liknande ett rakblad) och forsiktigt forsoka pilla ut grusbitarna. En stark pojke var det, klagade inte en enda gang. Jag ville fa honom att tanka pa andra saker sa jag pratade med honom under tiden och Innocent oversatte at mig. Jag fragade om hans namn och alder, Edvard 13 ar. Han gissade min alder. (16! Haha) Jag fragade honom vad hangjort under dagen, ingenting blev svaret, pa grund av foten. Da fragade jag honom vad han ska gora nar han blir bra i foten igen. "Da ska jag fortsatta att leta efter mat" Har sitter jag med en 13-arig pojke i knat som bor pa gatan, vid soptunnorna, vars enda sysselsattnig i livet ar att leta efter mat for dagen. Det ar svart att greppa.
Nar vi skulle ga tillbaka hem till Andrews house, hade resten av klassen redan gatt for det hade borjat skymma. Sa det var jag, Innocent, Martin och barnen. Egentligen borde jag nog ha varit radd, men barnens satt att behandla mig gjorde att jag kande mig helt trygg, trots morkret med alla dess faror. Jag visste inombords att den lille pojken som gick vid min sida inte skulle lata nagot handa mig. Medan vi gick sa en av gatupojkarna, genom Innocent, att han ska be for mig. Akta omsorg. Sen tog han min arm och hjalpte mig att halta upp for en liten backe. (Ja, jag gick iallafall en stund sjalv, om an langsamt.) Imorgon ska vi traffa gatubarnen igen, vi ska se till saren igen och se till att Edvard far ett par skor. Be for dem, att Gud ska beskydda dem och hjalpa dem att overleva dagen. Be ocksa for det arbete som kyrkan gor med dem. Vi ar pa gang att hyra ett hus dit pojkarna ska kunna komma. Be att Gud ska leda oss.
Nu maste jag sluta skriva, trots att det finns mkt mer att beratta, men jag vill hinna med att svara pa mail ocksa. Jag hoppas ni har det bra dar hemma. Jag alskar er. Kram
Mbarara.
Sa hur ser vara dagar ut nu da? Frukosten borjar vid sju. Vitt brod, te o en banan. (En liten mini-banan, inte sana vi har i Sverige)Sen vid atta ar det morning devotion. Sen haller lektionerna pa fram till tre-tiden. Dock med raster med jamna mellanrum. Och fika. Tack Gud for fika. Te o mariekex.
Jag behover revidera previous pastaenden om att jag kommer komma hem utmarglad o med naringsbrist. Maten har ar fantastisk och vi bara alskar att antligen fa ata gronsaker igen.
Jag hinner inte skriva mkt idag, men tar mig tid till en uppdatering vad galler halsan. Den ar inte sa bra. Min forkylning ar pa vad att ge sig, men jag har slagit upp knat mitt. Det ar ett sar stort som en normal datamus. Kan man likna det vid det? Ar det en liknelse man forstar? Och jag haltar som ett as. Jag har nu tva dar i rad, vid olika tillfallen, blivit buren. Dagarnas hjalte ar Martin som under stadsutflykterna har lyft ner mig fran 'hoga' hojder sasom trappor o liknande. Samt burit mig pa rygg alternativt axlar i alla uppforsbackar. Vilken man. En eloge. Folk har tittat pa oss och bara skrattat. Det ar inte en vanlig syn har att man bar kvinnor pa detta vis, inte i Sverige heller, men det ar en annan sak. En man ropade: "Why are you carrying that old lady?" Det citatet far avsluta for idag. Det finns mkt mer att beratta. Forhoppningvis kan jag na internet imorgon. Jag har en afrikan sittandes bakom mig. Tur att han inte forstar svenska. Jag saknar att fa vara ensam ibland. Om ni tycker att detta ar ett osammanhangande inlagg sa beror det helt pa att min uppmarksamhet delats mellan msn, bloggen och att svara pa afrikanens alla fragor. Ja, han har ett namn, men det kan jag ju inte skriva nu, for han laser detta. Ha det sa bra alla kara vanner o bekanta. Pa aterlasande.
Fas tre, redo att paborjas
Personligen tar jag garna emot hjalp i forbon, da jag inte har varit sa pigg de senaste dagarna. Yrsel, matthet, huvudvark, de vanliga forkylningssymtomen - men de ar inte roliga att dras med harnere. I ovrigt ar det bra med oss alla.
Igar var vi pa ett 4,5 timmar langt mote. Och da var det en vad vi skulle kalla familjegudstjanst. De hade ett drama "The life of Joseph" Ni vet, grabben som blev sald av sina broder till Egypten. Den korde de, valdigt detaljerat och valdigt utdraget. Vi var ganska sloa efterat. Men som de sager pa swahili: Haraka, haraka - hainabaraka. Bradska, bradska - det finns ingen valsignelse i bradska.
Framme i Uganda
Pa tal om obehagliga saker: minst en gang om dagen glommer jag att det ar vanstertrafik. Sa jag kliver ratt ut i gatan i tron om att jag ar saker, varpa en stackars afrikan vettskramt panikbromsar for mig och slanger sig pa tutan.
Nu pa eftermiddagen har vi besokt ett av Moder Teresas barnhem. Det ar svart att med ord beskriva vad vi fick se. Det gjorde ont i hjartat pa mig att se hur barnen tvingas leva utan minsta stimulering eller utvecklingsmojligheter. Det ar ren och skar forvaring. Barnen sover i sangar som star uppradade pa ett betonggolv med gropar. Vaggarna som omger dem ar kala. Barnen har inga leksaker sanar som pa en smutsig kramleksak som ligger pa marken. Ute skiner solen och det ar varmt. Barnen sitter alldeles blota av sitt eget urin, ingen har hunnit/velat/kunnat byta pa dem. Byta byxor alltsa, nagra underklader eller blojor finns inte till forfogande. Men barnen ler och de ar glada, trots att de sitter i rangliga slitna rullstolar och att kladerna de har pa sig for lange sen borde ha slangts. Grace, en liten tjej pa kanske tre ar med en lattare utvecklingsstorning, tar mig i handen och for mig runt pa omradet. Visar sin sangplats, later mig halsa pa sina lekkamrater och pekar pa faglarna i skyn. Hon ler, hon verkar lycklig. Hon varmer mitt hjarta.
Kontraster ja, om en stund ska vi bege oss till kinarestaurangen vi bokat bord pa, det vankas nudelsoppa for min del. Harlig kontrast till den annars inte sa ombytlig meny som bjuds oss. Det ar antingen kyckling o pommes eller kyckling o ris. Om man har riktig tur finns det bonor o ris. Vi kommer komma hem med en kraftig naringsbrist. Vi ater endast vitt brod och absolut inga gronsaker. Inte sa konstigt att man vissa dagar inte kanner sig pa topp. Jag langtar efter morkt brod.
Dags att byta land.
Igar hade vi ledig dag, sa aven denna vackra varma fredag. Vi har varit nere en svang pa stan och kopt mangojuice och kex, basfoda for oss har nere. Jag och Joel sitter och skriver for fullt och om nagra timmar ska vi ga bort och kaka pa ett av hotellen i narheten.
En del kanske funderar over vad vi ska gora i Kampala med tanke pa att vi kommer dit tidigare an beraknat. Det gor vi ocksa. Vi vet inte helt sakert an, Roland haller pa och fixar for fullt. Jag vet iallafall att vi ska folja med organisationen Sports outreach pa nagot event de ska halla. Jag far helt enkelt uppdatera nar jag vet.
Jag hade garna stannat en vecka till i Tanzania. Det ar ett land jag gillar. Men det ska bli skont att snart komma till Mbarara (om en vecka) och borja skapa sig en vardag. Nu har alla stallen som vi sovit pa minst tva natter kants som hemma. Det ar underligt hur snabbt man anpassar sig till en del saker. Jag kanske till och med kommer sakna mitt blodiga myggnat.
Ledig dag!
Gott folk, idag har vi ledig dag! Fritt fram att gora vad vi sjalva behagar! Jag och Oskar har borjat dagen med att belamra tva av hotellets tre datorer. Nojda. I skrivande stund forsoker jag ladda upp foton pa bilddagboken. Sok pa ''maddot'', forhoppningsvis funkar det. Om nan timme eller sa ska vi bege oss till masaiernas marknad, de saljer jattevackra hantverk. Det ar en frojd for ogat.
Nagot som daremot inte ar en frojd for ogat sa ar det mina smalben. Sedan i lordags har de varit tackta av ett antal bett. Fran okand avsandare. Jag ogillar tanken pa att nagon varit sa nara inpa mig utan min tillatelse. 34 marken har lamnats pa mitt vanstra ben och 8 pa det hogra. Idag har jag markt en synbar forbattring, skont. Daremot har jag blivit lite hes. Kan det manne bero pa de fyra duschar jag tvingats ta i kallvatten? Ovanpa det hade vi en blasig dag i kratern igar, sa det ar val inte jattekonstigt att kroppen reagerar.
Igar kvall var vi ute pa restaurang har i Arusha, at pizza! Ack vilken kansla! Det var verkligen gott. Nagot som gjorde saken annu battre var de fyra man som kom in i tajta zebra- och leopardtrikaer och utforde allehanda akrobatiska konster. For ovrigt ar jag tillbaka i rummet med det blodiga myggnatet. Kanns som hemma, det ar lustigt hur snabbt man anpassar sig, men alla stallen vi spenderar minst tva natter pa kanns som hemma. Jag langtar mer och mer efter Mbarara, dar vi kommer befinna oss i tva manader. Dar hoppas jag att man pa ett storre satt kommer kunna skapa sig ett slags hem och en vardag. Vi aker forovrigt till Uganda pa fredag kvall. Vi aker till huvudstaden Kampala och ar dar nagra dar innan vi aker till Mbarara, tyvarr vet jag inte nar vi aker dit.
Vad gor ni dar hemma? Jag saknar nagra uppdateringar. Men ar samtidigt hjartligt tacksam for de uppdateringar och halsningar som jag fatt. De varmer mitt hjarta. Ta hand om er alla.
Until next time, Ride the big one.
...
Jag lyssnar pa I'm yours och tanker pa Isaacs harliga gitarrspel.
Jag stryker mina underklader och minns Linneas varnande ord.
Jag lyssnar till brolande asnar och saknar Bratte.
Jag lystrar till orden 'na halafu' och tanker pa Ola.
Jag ar skitig och gor manga otippade saker - den du Martin.
Jag ater banan och tanker pa Bjorn.
Jag ser pa Guds fantastiska stjarnhimmel och kanner mig valdigt liten men otroligt valsignad.
Snart ar det jag som ar kung...!
Idag hinner jag inte skriva sa lange for jag har riktigt kort om tid och lang ko bakom mig. I skrivande stund ar vi i ett litet samhalle nara Ngorongoro som heter Karatu. Har ska vi bo i natt pa ett litet hostel. Imorgon aker vi till nationalparken Ngorongoro (idag var vi i Lake Manyara) Och imorgon kvall, om jag inte minns fel sa aker vi tillbaka till Arusha. Hostelet vi bor pa i Arusha ar spannande, eller det kanske mest ar mitt myggnat som ar det. Fullt av hal och blodflackar (!) Men an sa lange ingen malaria. Pa natterna ar det en padda som haller oss vakna. Den later som nagon som snarkar vaaaldigt hogt och stressat, typ hyperventilerat snark. Jag lovar att det later nagra decibel hogre an vad ni forestaller er nu. Jag overdriver inte.
Ska avsluta med en rolig incident som intraffade tidigare idag under den obligatoriska kissepausen i nationalparken. De hade satt upp stora skyltar om att det fanns flushing toilets. Ah, tankte jag och blev glad. Sa kommer jag in pa toan och upptacker att det minsann inte var nan rinnande toalett, utan som overallt annars: ett hal i golvet. Den enda skillnaden var att det fanns en liten vattenslang med vilken man kunde flusha ner vad man astadkommit. Hahaha.
Pa aterseende kara vanner.
Frida, vad gor du i orebro? Slakten? Praktik? Praktik hos slaktaren?
God morgon varlden
Ericas och min fortjusning over vart rum har fortfarande inte lagt sig. I natt har jag sovit i egen sang (!) och igar kunde jag duscha under kran och pa sa satt anvanda bada handerna. Vilken frojd. Jag ar ren. Igar kvall tog jag pa bade klocka o ring, bara for att jag kunde.
Igar besokte vi en skola for handikappade barn. Mindre an en procent av alla handikappade barn i Tanzania far ga i skola, detta trots att det ar skolplikt for alla. Vi besokte aven en skola for blinda och ett barnhem for barn under 2.5 ar. Forestandarinnan berattade nagra hemska historier om hur manniskor funnit barn halvt nergravda i akrar, helt overgivna av sina foraldrar, lamnade att do. Jag tackar Gud for det arbete som de manniskorna lagger ner pa att hjalpa alla dessa barn.
Idag ska vi aka ut till ett universitet, vad det innebar vet jag inet riktigt. Vad vi ska gora alltsa, ett universitet vet jag ju vad det ar. Och lite senare ska vi besoka ett kvinnoprojekt, dar de far lara sig att starta upp banker. Later spannande och skumt pa samma gang.
Men hur har ni det? Vad hander och hur mar ni?
Nutid
Nu ar vi som sagt i Lushoto, bor pa ett hotell som drivs av den lokala kyrkan. Jag delar rum med Erica, nar vi kom in i det blev vi nastan tarogda av gladje da vi upptackte att vi hade egen toalett o dusch. Vi blir sannerligen glada for lite nu for tiden. Jag har fem minuter kvar av internet tiden nu. Ska ut o kopa kex o sen ga hem o duscha. Ska forsoka na internet jattesnart igen.
Hinner inte svara pa mailen och inga halsningar hinns med heller. Men jag tanker mycket pa er och hoppas att ni har det bra. Just nu har jag inga pengar pa kortet pa mobilen sa:
Grattis Christina!! Hoppas du ser det har och att du har det riktigt bra!
Vi hors snart igen.!.
Mandag 15/1 - Torsdag 17/1
Efter en svettig morgontimma nere pa marknaden da vi kopte in diverse matvaror ett antal tiotusen kronor, (1000 shilling ar cirka fem kronor) och ett av Roland paprackat inkop av en ruggigt ful solhatt sa klattrade vi upp i tva landrovers och begav oss mot masailand. En tva timmar lang superskumpig resa hagrade - staendes.
Fantastisk natur. Val framme var det manga ryggar som varkte och flera taggar som forsiktigt skulle dras ur sargade kroppar. Masaierna var valdigt gastvanliga och otroligt vackra i sina fargglada kladnader. Barnen vill halla vara hander, en del betraktar oss forsiktigt pa avstand.
Natten skulle vi spendera tre och tre utplacerade i deras hyddor, finurligt konstruerade av pinnar, lera o annat. Var sovplats var gjord av halm och overtackt av en stor kohud. Barnen satt hos oss lange och trots att vi inte talar varandras sprak gor vi oss anda till viss del forstadda och vi sjong sanger pa ett antal olika sprak tillsammans. Jag, Hanna o Julia sov ihop. Vi bodde hos en kvinna som precis fatt sitt andra barn. Hon tog aven hand om ett antal extra barn som hon gav varm getmjolk sent pa kvallen. Tjugo ar gammal. Och dar sitter vi, sa lika - men anda sa olika. Fick halla hennes underbart vackra 3 manaders bebis. Hon satt lange i min famn, ibland somnade hon till nar jag vaggade henne. Hon vagde inte mycket och sa inte ett knyst, bara lag dar alldeles fornojt. Det var jatteharligt. Sa jag att masaierna inte anvander underklader? Sjalvklart var det domt att den lilla tosen skulle kissa ner mig. Mitt ute i bushen utan chans att tvatta sig. Tur att vi iallafall hade en vatservett. Haha.
Killarnas hydda blev under natten invaderad av tusentals vandringsmyror, marken hade varit alldeles svart av dem. Och deras kroppar hade fatt sig ett antal bett. Det var de inte nojda med kan man val saga.
Andra natten sov jag med tva av grabbarna i en en hyddorna. Det var da de forsokte salja mig till en masai. (Masaierna tycker vi ar helknepiga som bara har en fru) Grabbarna pastar att de bara bjod 5000 shilling. 25 spann. Mitt varde uppgick alltsa till en trisslott. Att forhandlingarna inte gick sa bra skyller jag pa sprakbarriarerna. Anda ar jag tacksam att killarna inte antog erbjudandet.
Bada natterna har jag blivit slagen (!) Forsta natten av masaiflickan jag sov jamte som inte uppskattade att jag pratade i somnen. Sa hon slog mig pa benen tills jag vaknade. Sa varje gang jag lyckades somna borjade jag prata och strax darefter slog hon mig sa jag vacktes.
Andra natten blev jag slagen av kvinnan i hyddan, jag trodde hon ville ha pengar av oss, vackte oskar och fick honom att borja grava i fickorna. Men det visade sig att hon bara ville visa att vi inte hade nagra myror i sangen. Tack for den.
'' Femte dagen utan dusch eller andra tvattmojligheter - vi ar skitiga! '' Och bildbevis finnes. Hoppas kunna ladda upp bilder snart. Men som Martin sa, ''Du luktar faktiskt inte sa illa som man kan tro'' Jag valjer att ta det som en komplimang.
Vet ni att ansnors brolande later precis som chewbaccas ala Johan Glans? Olidligt att forsoka sova till.
Ida ska fraga den lokale pastorn i Handeni, med masairotter om han nagon gang varit krigare (moran)
-So you were a moron? (idiot) hahha
11-12 januari
Pa sondagen tillbringade vi atta timmar pa en varm skumpig buss. Det var en seg och utdragen resa med tanke pa att inte alla pa bussen kande sig helt krya. Val framme i Handeni stupade vi i liggunderlag pa ett hart betonggolv. Grabbarna kan tacka sin luckystar som fick tillbringa natten pa ett lokalt hotell. Ja, Martin kanske inte var helt nojd da ett vattenror sprang lack mitt under ett toabesok. Mitt i natten.
Jag sov inte heller mycket, ty jag lag dar alla andra gick, saledes klev nagon pa mig varje gang jag kom for nara inpa John Blund.
Marlene: Roland, kan du nagot om spindlar?
Roland: Ja, dom som ar giftiga dor man av.
Tillbaka i civilisationen.
Surreal but nice - part two
Idag akte vi tillbaka till Dar es Salaam fran byn Msanga. Det var lite trakigt, for det var ju nu man borjade slappna av, lara kanna manniskorna och vanja sig vid betonggolv och skumma toaletter.
Igar fick jag min forsta stund, helt ensam pa nastan en vecka. Jag passade pa att duscha pa eftermiddagen innan det blev morkt och det vara bara jaaaaatteskont! Tank vad glad man kan bli over nagra skopor kallvatten. Pa kvallen hade vi hand om ett mote i byn, det var harligt. Det ar skon gemenskap. Och stjarnhimmeln var fantastisk. Inte sa mycket som ett varmeljus som storde. Bara vi och stjarnhimlen. Natten ar kolsvart, palmerna avtecknar sig mot himlen och stjarnorna gnistrar. Da kande jag mig liten men oerhort tacksam till var skapare!
Jag sitter i ett litet glasbas och utanfor star tva ungdomar o tittar pa mig. Nyss vagade sig grabben fram o knacka och saga hej. Hujedamig. Vi far manniskor har att hoja pa ogonbrynen med vara vita hud. Som forovrigt ar konstant tackt av nagra lager svett o smuts. Haha. Min kropp ar inte vad den borde va, men jag trivs.
Jag sover pa betonggolv, jag svettas som en gnu, vattnet jag dricker ar konstant ljummet (las varmt, for det ar vad vi skule tycka i Sverige), jag ar skitig som ett as, haret ar uppsatt i en frisyr jag inte trivs med, men maste ha for att inte klibba igen, musklerna ommar efter kyrkbygget igar, jag ar trott och jag beharskar inte spraket sa mycket som jag skulle onska - men anda ar jag sa nojd. Jag mar bra och jag trivs har. Jag kanner att jag ar pa ratt plats. Aven att det ar sa varmt sa plastren inte sitter kvar utan bara glider av.
Kyrkbygge namnde jag, vi var med och lade grunden till en kyrka som ska byggas i Msanga igar. Solen var stekhet och det blaste inte mkt. Men kul hade vi, kankade stora betongblock fram och tillbaka. Sag ormar och skorpioner. Mannen matte fram var vi skulle grava och sen var det bara fram med hackorna och spadarna. Vi sjong bygg inte hus pa en sandig strand. :)
Barnen i Msanga tror att jag ar lakare (!), de senaste dagarna har jag rengjort ett antal sar och faktiskt kollat nagra svullna halsar och irriterade utslag (tacksam att jag kan vara till nytta) och nar jag satt sa haromdan stod barnen i en stor klunga vid oss och tittade med stora ogon pa vad jag gjorde. Da gick Lena forbi och sa till dem att jag var 'daktari' (lakare) Hon skojade bara men det hade inte barnen fattat. Haha.
Manga missforstand kan det bli har nere, vi kan inte swahili sa ruskigt bra och de ar inte heltajta pa engelska alltid. Men visst gar det bra. Alla ar valdigt trevliga och gastvanliga.
Klassen ar ocksa bra, valdigt omhandertagande. Det ar alltid nan som haller koll pa en. Madde, nu har du inte druckit pa ett tag. Eller: Madde, nu ar det dags for ett kex.
Maten! Den har jag ju inte namnt. Den ar god. De forsta dagarna levde vi mest pa kex, frukt och vatten. Sa mormor, eventuellt kan jag forlora nagra kilon. Men jag tror jag kan ta igen det nar vi kommmer till Uganda och far lite fastare tider.
Det godaste jag atit an sa lange ar ris med bonor! Mumma. Det ser ut, men smakar inte som, bruna bonor och ligger i en sas gjord pa kokosmjolk. Till det ater man farsk ananas. Mums.
Igar testade vi sockerror, det var val sadar.
Nu ska jag borja avsluta, men skickar nagra halsningar.
Pappa: En man friade till mig haromdan men jag tackade artigt nej. (Oskar tycker jag ar dum som inte tog chansen, det kanske var en engangsforeteelse) Nar jag nekade undrade den femtioariga muslimen om det var for att han var svart!
Mamma: Jag forsoker ata sa bra jag kan. Testar nya saker. Kollar om de ar varda att spy for. Pa vastfronten intet nytt.
Linnea R: Ikvall ska vi lamna in klader pa tvatt, jag ska be dem stryka dem.
Tyvarr hinner jag inte skriva fler personliga halsningar, men det kommer fler nasta gang!
Kan bara namna att vi ska flyga fran Tanzania till Uganda den 26 januari (tror jag) och darmed inte aka genom Kenya.
Jag hoppas att ni alla har det jattebra och att ni tar hand om er! Gor inget jag inte skulle gjort! ;)
Until next time, Ride the big one.
Surreal but nice.
Inlagget ni ser har strax under skrev jag i mandags, men precis nar jag skulle skicka sa la internet
av totalt, darav det abrupta slutet. Tack o lov sa hade nastan hela inlagget sparats.
Innan jag sager nat annat, lite praktisk info ;)
Jag har ett afrikanskt mobilnummer! Funkar i alla (tror jag) lander som vi ska till. Funkar bra att smsa
och om ni vill ringa (era smalandska hjartan till trots) sa kostar det mig inget att ta emot samtal.
Min omma moder innehar detta nummer och finns till forfogande for er.
Vi ar tva timmar fore er har nere och det ar cirka 35 grader i skuggan.
Just nu ar vi tillbaka i Dar es Salaam, ligger vid kusten - alltsa ar vi konstant klibbiga.
De senaste dagarna har vi spenderat i byn Msanga, tre timmars bussresa harifran. Det har
varit jatteroligt och klimaten var skonare dar uppe. Vi har sovit pa betonggolv under varsitt myggnat,
med ikeas resekudde och en ficklampa, ursakta mag-light. Duschen ligger ocksa belagen i ett betonghus,
tva hinkar med vatten och en skopa fanns till vart forfogande. Vagg i vagg med detta lag toaletten, det vill
saga ett hal i golvet. Pa var sida om halet var tva betongklumpar (storlek som tva tegelstenar
staplade pa varandra) som man satte fotterna pa. Sannerligen en utmaning.
Nu postar jag detta inlagg, for sakerhets skull, men jag ska forsoka att skriva mer....