På stående fot

Idag akte vi tillbaka till Dar es Salaam fran byn Msanga. Det var lite trakigt, for det var ju nu man borjade slappna av, lara kanna manniskorna och vanja sig vid betonggolv och skumma toaletter.
Igar fick jag min forsta stund, helt ensam pa nastan en vecka. Jag passade pa att duscha pa eftermiddagen innan det blev morkt och det vara bara jaaaaatteskont! Tank vad glad man kan bli over nagra skopor kallvatten. Pa kvallen hade vi hand om ett mote i byn, det var harligt. Det ar skon gemenskap. Och stjarnhimmeln var fantastisk. Inte sa mycket som ett varmeljus som storde. Bara vi och stjarnhimlen. Natten ar kolsvart, palmerna avtecknar sig mot himlen och stjarnorna gnistrar. Da kande jag mig liten men oerhort tacksam till var skapare!

Jag sitter i ett litet glasbas och utanfor star tva ungdomar o tittar pa mig. Nyss vagade sig grabben fram o knacka och saga hej. Hujedamig. Vi far manniskor har att hoja pa ogonbrynen med vara vita hud. Som forovrigt ar konstant tackt av nagra lager svett o smuts. Haha. Min kropp ar inte vad den borde va, men jag trivs.
Jag sover pa betonggolv, jag svettas som en gnu, vattnet jag dricker ar konstant ljummet (las varmt, for det ar vad vi skule tycka i Sverige), jag ar skitig som ett as, haret ar uppsatt i en frisyr jag inte trivs med, men maste ha for att inte klibba igen, musklerna ommar efter kyrkbygget igar, jag ar trott och jag beharskar inte spraket sa mycket som jag skulle onska - men anda ar jag sa nojd. Jag mar bra och jag trivs har. Jag kanner att jag ar pa ratt plats. Aven att det ar sa varmt sa plastren inte sitter kvar utan bara glider av.

Kyrkbygge namnde jag, vi var med och lade grunden till en kyrka som ska byggas i Msanga igar. Solen var stekhet och det blaste inte mkt. Men kul hade vi, kankade stora betongblock fram och tillbaka. Sag ormar och skorpioner. Mannen matte fram var vi skulle grava och sen var det bara fram med hackorna och spadarna. Vi sjong bygg inte hus pa en sandig strand. :)

Barnen i Msanga tror att jag ar lakare (!), de senaste dagarna har jag rengjort ett antal sar och faktiskt kollat nagra svullna halsar och irriterade utslag (tacksam att  jag kan vara till nytta) och nar jag satt sa haromdan stod barnen i en stor klunga vid oss och tittade med stora ogon pa vad jag gjorde. Da gick Lena forbi och sa till dem att jag var 'daktari' (lakare) Hon skojade bara men det hade inte barnen fattat. Haha.

Manga missforstand kan det bli har nere, vi kan inte swahili sa ruskigt bra och de ar inte heltajta pa engelska alltid. Men visst gar det bra. Alla ar valdigt trevliga och gastvanliga.
Klassen ar ocksa bra, valdigt omhandertagande. Det ar alltid nan som haller koll pa en. Madde, nu har du inte druckit pa ett tag. Eller: Madde, nu ar det dags for ett kex.

Maten! Den har jag ju inte namnt. Den ar god. De forsta dagarna levde vi mest pa kex, frukt och vatten. Sa mormor, eventuellt kan jag forlora nagra kilon. Men jag tror jag kan ta igen det nar vi kommmer till Uganda och far lite fastare tider.
Det godaste jag atit an sa lange ar ris med bonor! Mumma. Det ser ut, men smakar inte som, bruna bonor och ligger i en sas gjord pa kokosmjolk. Till det ater man farsk ananas. Mums.
Igar testade vi sockerror, det var val sadar.

Nu ska jag borja avsluta, men skickar nagra halsningar.

Pappa: En man friade till mig haromdan men jag tackade artigt nej. (Oskar tycker jag ar dum som inte tog chansen, det kanske var en engangsforeteelse) Nar jag nekade undrade den femtioariga muslimen om det var for att han var svart!

Mamma: Jag forsoker ata sa bra jag kan. Testar nya saker. Kollar om de ar varda att spy for. Pa vastfronten intet nytt.

Linnea R: Ikvall ska vi lamna in klader pa tvatt, jag ska be dem stryka dem.

Tyvarr hinner jag inte skriva fler personliga halsningar, men det kommer fler nasta gang!
Kan bara namna att vi ska flyga fran Tanzania till Uganda den 26 januari (tror jag) och darmed inte aka genom Kenya.
Jag hoppas att ni alla har det jattebra och att ni tar hand om er! Gor inget jag inte skulle gjort! ;)
Until next time, Ride the big one.