På stående fot

Aventyret borjade i tisdags morse da klockan obarmhartigt ringde 04.30. Modosamt kravlade vi oss ut ur sovsackarna, upp fran golvet och in i duschen - sjalvklart fanns dar inget varmvatten, sa ett rejalt uppvaknande blev det. Nan frukost hanns det inte med utan vi packade in var 15 kg tunga packning i den vantande Land Rovern och korde sedan genom Kampalas morka gator. Lagom ute pa flygfaltet fick vi beskada en enormt vacker soluppgang. Te och frallor fick vi i oss innan det var dags att ga ombord pa det lilla cessna-planet som skulle ta oss over gransen till Sudan. Piloten var trevlig och forklarade pedagogiskt spypasens funktion och syfte. Flygresan var harlig, trots en del luftgropar och vi kom fram hela och utan att vara tomda pa diverse kroppsvatskor.
Val framme i Yei, Sudan mottes vi av en hel hog sakerhetsvakter och militarer, dock var vi inte misstankta for nagot utan kom smidigt  in i landet. Vi mottes av en svensk man som arbetar med Pingstkyrkan har. Valdigt skont da vi kunde passa pa att stalla tusen och en dumma och inte sa dumma fragor. Yei ar varmt, ruskigt varmt och stundtals kanns det som om nagon blaser en hartork i ansiktet pa en. Man duschar tva ganger per dag och det ar en nodvandighet da dammet fran grusvagarna klibbas fast mot vara fuktiga kroppar. Man tror att man far farg, men inser vid kvallsduschen att det tydligen bara var smuts. Man ska inte ropa hej...
Vi ska ju, som tidigare sagt, praktisera pa sjukhuset har i Yei. Idag ar det var fjarde dag har och vi har fortfarande inte varit i narheten av nagon praktik. Byrakratin i det har landet ar fruktansvart langsam och i skrivande stund vantar vi fortfarande pa ett underskrivet brev fran en commissioner som ska ge oss tillstand att vara och arbeta pa sjukhuset. Igar var han pa mote hela dan, idag ar han pa konferens - det ser inte ljust ut. Igar satt vi under 3.5 timmar i over 30 graders varme och vantade pa en man som inte kom till jobbet. For narvarande ar vi alltsa pa en tva veckors semester i Sudan. Om pappren fran sjukhuset inte har lost sig under dagen som ska vi imorgon se oss efter andra sysselsattningar. Vi bor hos en organisation kallad IAS och de har lovat att vi kan fa folja med dem pa nagra av deras projekt. Och igar nar vi satt och at pa en restaurang traffade vi en peruansk FN-soldat som inbjod oss att komma och halsa pa i deras lager, sa det ska nog losa sig. Vi har iallafall tur med vadret.
Det ar militarer overallt, vi far inte fotografera utanfor vart compound (da kan vi bli arresterade som spioner) och vi far inte ga vid sidan av vagarna da an fortfarande har ett omfattande arbete med minrojning. Det ar lite konstigt nar man tanker pa att man befinner sig i ett krigsdrabbat land. Och inte trodde jag for en vecka sedan att vi skulle sitta och dricka te i en rund hydda och prata krig och minrojning med en fore detta barnsoldat. Efter mina senaste rader kanske jag bor tillagga att vi alla mar val (Marlene hade feber de forsta dagarna, men mar nu bra) Att vi ar langt borta fran oroligheterna som harjar i landet och att vi ater ordentligt.